soppan

Usch vad jag är glad att jag inte är 14! Tror att bla min mamma också är glad för det. Det var en hemsk period då hela ens kropp och hormoner förändrades.

Såg precis "Säg att du älskar mig", en svensk film.
Den fick mig och tänka tillbaka på hur jobbigt allting var när man var 14 år. Hur hela ens värld kunde rasa ihop om någon spred ett hemskt rykte om en, och ingen fattade någonting förutom en själv. Hur alla skrek efter en; hora/fitta/slampa. Hur jag blev knuffad in i skåp varannan dag i skolan. Hur folk skulle "banka" en hela tiden. Att man skulle "passa sig" osv... Fast man inte gjorde ett jävla piss förutom att existera och försöka passa in.

Fy vilken hemsk tid det var i mitt liv. Jag hatade allt och alla. Jag visste inte vem jag var. Jag gjorde allt för att passa in och vara som alla dom "coola" och göra som alla dom "coola" (nästan iallafall) men insåg efter nåt år att jag inte var som dom jag såg upp till och ville vara, och de som var elaka mot mig är idag ingenting, jag är starkare än dom.

Jag hade kanske 10 bästa vänner på den tiden och det är inte många av dem som är kvar idag. Caroline är kvar, men vi är liksom ett, vi hittade varann tidigt och kom på att vi var rätt lika, vi var inte som alla andra. Snacka om att det känns som ett annat liv. Nu är man iochförsig bara 21 och kanske inte världsvan men jag vet tusen gånger mer nu än vad jag visste när jag var 14 år gammal. Fast 10 år från idag skrattar jag nog åt mig själv och tycker att jag är många gånger klokare då än vad jag är idag och det hoppas jag att jag tycker. Åren ska göra en klokare.

"It is what you do that defines you"

Godnatt
XOXO